Temperatur- och tryckbeständighet för att förbättra arbetseffektiviteten F-klass 1UEW emaljerad självhäftande spole industriell elektronisk medicin

Produktnamn: F-klass 1UEW emaljerad självhäftande spole

·Självhäftande emaljerad tråd (självhäftande tråd), även känd som självsmältande tråd, har ett extra lager av självhäftande färg på ytan av den emaljerade tråden.

·Det är mycket svårt att tillverka de komplext formade ramlösa spolarna som används i tidiga TV-apparater och vissa mikromotorer med vanliga emaljerade ledningar. Tillverkningsprocessen för denna typ av ankarspole är ganska märklig. Först måste en enda lindning bearbetas och formas, och sedan formas varje formad lindning till en ankarlindning. Den enkellindade formningsmetoden brukade vara att applicera lim på den yttre ytan av den emaljerade tråden för att fixera den på formen och sedan baka och forma den. Formningsprocessen för motorlindningar har uppnått mycket goda ekonomiska resultat. Det används ofta i nyckelkomponenter i elektroniska produkter som kärnlösa motorer, självhäftande spolar, mikromotorer, elektroniska transformatorer, sensorer och elektroniska komponenter. Främjande av armatur och transformatorarmatur.

Bindningsprocess:

Det självhäftande skiktet belagt på ytan av den självhäftande tråden kan producera vidhäftning genom inverkan av högtemperatur- eller kemiska lösningsmedel

Hög temperatur/värmebindning:

Alla Elektrisolas självhäftande lager kan limmas genom uppvärmning. Tråden kan värmas direkt med varmluft under lindningsprocessen, eller så kan den lindade spolen värmas genom en ugn, eller ström kan appliceras på spolen efter att lindningen är klar. Principen för alla dessa metoder är att värma upp lindningsspolen till en temperatur något över smälttemperaturen för det självhäftande skiktet, så att det självhäftande skiktet smälter och binder samman trådarna. Luftgenomföring har fördelen att den inte kräver en sekundär bindningsprocess efter lindningen. Denna metod är kostnadseffektiv och används främst för självhäftande trådar med dimensioner mindre än 0,200 mm. Denna metod har blivit mer populär under de senaste åren med utvecklingen av självhäftande lagertyper med ultrahög temperatur.

Ugnsbindning:

Ugnsbindning åstadkoms genom att värma den lindade spolen. Spolen hålls fortfarande kvar på fixturen eller verktyget under lindningen, och hela spolen värms upp jämnt i ugnen vid lämplig temperatur och tillräcklig tid och kyls sedan. Uppvärmningstiden beror på spolens storlek, vanligtvis 10 till 30 minuter. Nackdelar med ugnsbindning är längre självbindningstider, ytterligare processsteg och potentiellt större krav på antalet trådlindade verktyg.

Elektrobonding:

Detta görs genom att applicera en elektrisk ström till den färdiga spolen och generera värme genom dess motstånd för att uppnå rätt bindningstemperatur. Spänningen och tiden för spänningen beror på storleken på tråden och spoldesignen och måste därför utvecklas experimentellt för varje specifik tillämpning. Denna metod har fördelarna med snabb hastighet och jämn värmefördelning. Den är vanligtvis lämplig för självhäftande tråd med tråddiameter större än 0,200 mm.

Lösningsmedelsbindning:

Vissa självhäftande skikt kan aktiveras med specifika lösningsmedel under lindningsprocessen. Vid lindning används vanligtvis en lösningsmedelsdränkt filt ("våtlindning") för att mjuka upp det självhäftande lagret. Denna process kräver användning av ett verktyg för att hålla spolarna på plats, och spolarna binds samman efter att lösningsmedlet torkat. Spolen bör sedan värmas upp i en ugn under en cykel för att avdunsta kvarvarande lösningsmedel och slutföra härdningsprocessen för självhäftande skikt för optimal bindningsstyrka. Om det finns något lösningsmedel kvar i spolen kan det göra att spolen går sönder efter en lång tid.